Här hänger vi i dagarna tre varje vecka tillsammans med vår fantastiske handledare Michael. Ännu en vecka (nåväl nästan, vi jobbar imorgon lördag) har passerat och vi inbillar oss att vi inte ser riktigt lika förvirrade ut längre när vi interagerar med patienterna, bläddrar i journalsystem eller lyssnar till vår handledares genomgångar.

Patientgruppen varierar stort då kliniken där vi praktiserar accepterar flertalet av de amerikanska sjukvårdsförsäkringarna. Vi möter många med långvariga kroniska smärtsyndrom, såna som opererats på sjukhuset och refererats vidare men också mer klassiska idrottsmedicinska fall. Skillnaderna i socioekonomisk status är påtaglig och inför varje besök behöver man vara uppdaterad på vad försäkringen täcker och för hur många besök kliniken får betalt.

Undersökningar, dokumentation och interventioner (fikonspråk för den som ej är fysiostudent, förlåt mamma!) ser på det stora hela väldigt lika ut som de vi drillats i hemmavid men som tidigare nämnt så är manuella behandlingar mer förekommande här. Ännu en anledning varför vi uppskattar vår manuell treatment-timme med de andra studenterna varje torsdag. Igår fick vi nya sätt att testa smärtprovokation för ländryggs- och nackpatienter presenterade för oss.

Samtliga av de verksamma på kliniken är väl pålästa om den senaste forskningen gällande behandlingar samt evidensen för denna och alla arbetar enligt devisen ”det finns inga dumma frågor” -tvärtom svarar alla gärna på frågor och bidrar med den kunskap och erfarenhet man besitter.

Avsatt tid för undersökningar och återbesök överensstämmer på det hela med hur vi har det Sverige. Något avvikande är kanske undersökningsrummen som här endast avgränsas med ett tunt draperi, detta i sin tur gör att de flesta patienter undersöks mer eller mindre fullt påklädda -inget adekvat avklätt här inte!

Många är frågorna om hur vi har det i Sverige och hur det svenska sjukvårdssystemet fungerar (1), vad den största skillnaden är (2) samt om vi har rabatt på schweiziska armbandsur…(3)

Vi älskar att betala skatt.

Kaffe är en mörkbrun dryck.

Vill du låna min atlas?

Nu preparation inför morgondagens patienter, Kristin laddar för sin första undersökning på engelska -håll tummarna!

Men hjälp av Kammarkollegiet har vi nu fått ordning på försäkringen om någon har oroat sig å våra vägnar. Det firar vi med ett trefaldigt danskt HURRÄ, munkar och en basketmatch mellan Chicago Bulls-NY Knicks ikväll. Ingen av oss är speciellt basketintresserad, men bollen ska i korgen- det vet vi… och man räknar poäng och inte mål?

Idag har vi varit på neurolektion som handlade om Parkinson Sjukdom, 162 slides… man var rätt vek på slutet. Imorgon blir det åter till klinikerna, en härlig 10-timmarsdag.

För övrigt noterar vi inga kommentarer eller likes och det kan man ju tolka som man vill, men vi tolkar det som att ni behöver få godkännande på att skriva kommentarer och likes. Det får ni nu- varsågoda!

I fredags skulle vi se om vi kunde få träna på skolans fina träningsanläggningar, de har två stycken- en i väst och en i öst. Lite oklart vad de innehåller men vi såg en simhall med bubbelpool och någon träningsmaskin från receptionen. Resultatet av vårt besök vid receptionen löd:
– Hanna, du är registrerad på skolan så det är inga problem, men Kristin… du har ju registrerat dig men hoppat av kursen så…
– Ursäkta jag har vad?
Nä jag har såklart inte hoppat av någon kurs och jag kan inte ens ge en kurs i hur man hoppar av för jag vet inte hur det gick till. Min inre muminmamma skrek i mina öron: ”Var lugn, för vad som helst kan hända när som helst.” Jag höll mig lugn. Trots att det var min födelsedag.

Det ni inte vet är nämligen att vår skola här i Chicago önskar ett försäkringsförtydligande där det står att vi har rätt till ”preventive care” i USA. Preventive care är lite oklart vad det är, men vi tror att det skulle kunna användas om jag eller Hanna plötsligt skulle vilja screena urinblåsor, aortaaneurysmer eller kanske ph-värde i respektive näsrot. I Sverige försäkrar man inte för sådant, så vi hoppas att Kammarkollegiet skickar ett mail inom kort med goda nyheter. Om inte- ja då måste vi ha skolans försäkring som kostar ca 5700 SEK/person. Helst inte va?

Därför: Muminmamma-mode. Nu är registreringen i ordning verkar det som, så ett problem ur världen. Bara det lilla försäkringskruxet kvar. Håll tummarna!

Chicago Blackhawks tog emot St Louis Blues i United Center och vann efter förlängning på straffar.

Vår kursare från skolan som tog med oss på matchen är själv ett dedikerat Blues-fan så vi hejade glatt på motståndarlaget. Go Blues!

Stor skillnad för oss som är vana vid supporterklubbarnas beteende i Sverige var att här sitter de olika lagens supporters blandade i hela arenan utan att blodvite uppstår… kanske en sed att plocka med hem till diverse derbyn lilla landet lagom?

Chicago river ringlar genom staden och kvällstid lyses alla broar upp av lampor.

-So what language do you speak?

-You mean in Sweden…?

-Yes! Is it jiddisch?

-Seriously!? We speak Swedish.

-What, is that a language?

-Ridå-

Torsdag 28 mars, vi var äntligen på plats i the Windy City och skulle göra en rent rutinmässig incheckning samt registrering på avdelningen för internationella studier. Trodde vi ja.

Fortfarande jetlaggade och med en iver att visa oss från vår oss mest ordentliga sida dök vi upp tidigt med pass, visumdokument, försäkringsbrev och DYI-kit för kanelbullar att överlämna till vår kontaktperson.

Efter kopiering av alla papper vi någonsin haft i vår ägo samt ifyllning av ytterligare blanketter visades vi in till en av Universitets internationella koordinatorer. Denne hälsade oss varmt välkomna, gratulerade oss till erhållna visum för att raskt gå över till en timmes lång presentation om vad som ej är tillåtet med vår visumstatus. Ideellt arbete och praktik toppade listan över mest förbjudna saker. Utan att röra en min meddelade hen utan större omsvävningar att det var dennes enskilde uppgift att kasta ut studenter som ej respekterade dessa regler. ”Öhh… stammade två utbytesstudenter från Skandinavien, vi är liksom här för att göra praktik liksom…”

-Kommer ej på fråga, replikerade koordinatorn, inte utan mitt medgivande!

Ytterligare blanketter fylldes i, handledare skickade formella brev och utbytesstudenterna undrade försynt om det gick för sig att observera i väntan på godkänd papperslapp. ”Icke”, blev svaret.

Huruvida de två utbytesstudenterna hittade sin väg ut ur administrationsdjungeln, om några knätester överhuvudtaget fick genomföras eller huruvida det amerikanska kaffet kan liknas vid just kaffe… det får kommande inlägg visa.

För att få ha praktik här behövde vi göra ett 10-panel Drug Test. Det var svårt att få till i Sverige så vi skulle göra det på universitetets health center här i Chicago vår första dag.

NOLL kissnödiga och supernervösa kliver vi in på kliniken strax innan 8. Vi anmäler oss i receptionen, kvinnan i receptionen ringer ett samtal till en Irene och utbrister i telefonen: ”Regarding the international students, what do you want me to do with them?”
Irene, en lång kvinna går med målmedvetna auktoritära steg mot oss. Det blir direkt tydligt att hon är en rak och effektiv kvinna:
”Why are you here? Shouldn’t you meet with Kate with a K first?”
Vi stammar något om att vi inte alls känner någon Kate och att vi är fysioterapeut-studenter- vilket verkar vara nyckelordet för att bli insläppta.
”Oh, so you’re just here for the drug test, come on let’s go pee!”
Vi lägger våra saker i ett rum och blir sedan infösta på en toalett där Irene med en omisskännlig vana slänger en blå tablett i varje toalettstol. Vi kommenderas in i varsitt toalettbås med uppmaningen (ordern): ”Here’s your cup, PEE! Do not flush!”
Vi lyckas kissa, antagligen av skräck för alternativa kiss-tekniker. Påsar skrivs på och försluts med en noggrannhet som skulle göra självaste Monica Geller knäsvag. Sju minuter senare står vi på gatan och undrar vad som precis har hänt.