Fortfarande kaos svarar vi. Panik och ångest typ. Världen är upp och ner och vi har typ tröttnat på att subtilt hinta till så väl kursare som handledare over here gällande vilka förhållningssätt vi följer inom svensk sjukvård.

I operationssalen spatserade en av sköterskorna omkring med svarta spetsiga akrylnaglar. Vigselringar, klockor och feta guldkedjor glittrade från alla hörn. I varje bröstficka skymtade en smartphone fram och helt ogenerat besvarades sms medans kirurgerna sågade, bände och brände.

Längtan efter plastförkläden, nagelsaxar och svenska sjukhus’ tvättsystem ökar för var dag. Lilla landet lagom är minsann inte så dumt ändå.

”Är det något särskilt ni önskar få se här under er period hos oss på UIC?”, frågade vår Clinical Instructor. ”Kanske en operation?”, svarade vi lite försynt.

Noll problem tydligen. Operation bokades in och vi fick instruktioner om vart vi skulle infinna oss. Enda regeln verkade vara att man får ej fråga kirurgen om lov att närvara, det är alltid okej att haka på men han blir förbannad om någon frågar om lov. 

Torsdagsmorgon 6.30 klev två svenska studenter ur hissen på våning 3, lämnade ifrån sig id-kort och fick en varsin uppsättning scrubs i utbyte. ”Sväng till vänster, knacka på dörren och gå sen längst ner i korridoren”, löd ordern och vi lommade iväg. Märkbart förvirrade, antagligen, för när hårnätet väl var på plats tog en av deras residents (typ ST-läkare) oss under sina vingar och visade oss till rätta. Med lugn stämma avrådde han oss från handtvätt, ”det räcker med lite handsprit, ni ska ju bara observera”. Förvirrade som så ofta hakade vi på in i operationssalen och stirrade storögt på allt instrument och alla fyra kirurger som svirade om till marsianmänniskor. 

Efter sövning inleddes operation nummer 1, en total knäplastik. Skickligt lades snitt för att blottlägga leden inför byte till en ny i titan när plötsligt dörren till operationssalen slås upp och en mycket upprörd man sticker in huvudet och högljutt förkunnar att någon minsann tagit hans operationshjälm med specialinställt lyse. Den är borta! Nåde den som är skyldig… 5 minuter senare är samme man tillbaka, nu utklädd till marsmänniska -han är tydligen den ansvarige kirurgen. Rätt hjälm är på plats och han är lugn och glad igen. Genom operationen ropar han av glatta livet till oss allt han vet om svenska handkirurger samtidigt som låter kirurgstudenterna gissa vilken amerikansk delstat som erbjuder det bästa laxfisket. På mindre än två timmar är första operationen avklarad och patienten väckt. Postoperativ röntgen ser bra ut och arbetet bedöms som klart. 

Vi skickas iväg för att äta mellanmål och uppmanas att infinna oss 20 minuter senare. Efter rasten möter vi samme kirurg igen som intresserat frågar vilka vi är och erbjuder oss att se många operationer vi vill. Här knusslas det minsann inte!

Operation nummer 2 är en total höftplastik som inleds på liknande sätt. The residents öppnar upp och förbereder innan ansvarig kirurg kliver in och pekar med hela handen. Men nu går det undan! Nya borrar, knivar och vinkeljärn (typ) beordras fram av operationssköterskan som minst sagt får göra nytta för sin lön. Vi på åskådarplats (läs: dryga metern från operationsbordet) ackompanjeras av en mycket erfaren kirurg som verkar ha något av ett coachande uppdrag där han försöker förekomma alla önskningar från de opererande och tipsar sköterskor om vad de bör förbereda samtidigt som han googlar olika implantat för att visa oss vad som används… Ansvarig kirurgs stubin brinner under denna operation mycket snabbt och sköterskan får vid flertalet tillfällen sin fiskar varma medans de svenska studenterna känner sig allt mer trygga med sitt yrkesval. Efter en dryg timme lämnas uppdraget att stänga ihop såret över till den mest erfarne kirurgstudenten. Noggranna korsstygn appliceras genom alla lager och den rutinmässiga röntgen beställs upp. Den mobila röntgenvagnen med skojfrisk operatör anländer och alla småpratar avspänt… ”Ta en extra bild! Ta en från sidan också!” Något står inte helt rätt till… Stämningen blir spänd och personsökarna går varma. Man har upptäckt något på röntgenplåtarna som ej bör vara där. Efter en noggrann genomgång av samtliga instrument använda under operationen konstateras att en av de smalare borrarna gått av och blivit kvar inne i höftleden.

Vår trygghet i stormen, kirurgstudenten med den lugna stämman, försäkrar att detta är minst sagt ovanligt innan han skickar iväg oss tillbaka vår klinik. Summa summarum: det är en ovärderlig erfarenhet som fysioterapeut att förstå vad en operation innebär och att ha detta med sig vid planerande av rehabilitering för återgång till vardagen.

Windy City bjöd på hagel så vi tog ett Metra train söderut för att besök Museum of Science and Industry. Som ”residenter” i staden (jojomensan) erhöll vi en skön rabatt på entréavgiften och vandrade med taktfasta steg mot den (av våra kollegor på kliniken) mycket omtalade tyska ubåten från andra världskriget. Museet är hur stort som helst och rymmer allt från krigsflygplan, kolgruva, ökenstorm, åskväder, genomskärningar av människokroppar, rymdfarkoster, en uppsjö av sportbilar, en mindre cirkus samt en översikt av sjöfartens historia för att bara nämna ett urval. Efter 3 timmar i raskt promenadtempo (med kort paus för idag av hamburgare) tackade vi för oss och enades om att man i det här landet har en enastående förmåga att skapa intresse för vetenskap med interaktiva utställningar. Det och det faktum att ett årskort hade varit att föredra.

Willis (eller Sears, kalla det vad du vill) tower i all ära men gissa om vi var glada över alla tipsen om att välja Hancock Tower istället? 94 våningar upp skålade vi med röda drinkar och såg solen gå ner över vad som allt mer börjar kännas som vår stad.

…med amerikanska ingredienser och absolut noll antal måttsatser. Vad är en gallon och hur översätter man deciliter till koppar i ett kök med minimal inredning och ingen elektrisk spis?

Vägledning söktes hos några av våra kursare som förvånat svarade med en motfråga: ”Vadå, får bullarna färg av att gräddas i en elektrisk ugn?”

Utan vidare stöd kastade sig Kristin ut i luften och smöret skar sig vid kontakt med, vad vi tror är, torrjästen.

Plan B är att bjuda alla kollegor på chokladbollar, det är väl typ lika svenskt?

Stay tuned för fortsättningen…

Det går fort i hockey och över natten så var vi tillbaka med snö, regn och hagel. Tack och hej!

Det är inte helt ovanligt att patienter inte dyker upp på sina tider på vår klinik. Då brukar vi få välja själva lite vad vi vill öva på. Det kan vara att exempelvis tejpa en fot eller göra behandlingar i ländryggen. Förra veckan fick vi lära oss ”manipulera/knäcka” bröstryggen och nacken på varandra och på vår handledare.
”Yes that’s right… perfect. No, now you are choking me… ”
Magisk handledare, verkligen en ynnest att få ta del av all kunskap som han givmilt delar med sig av. Överlag är de som jobbar på kliniken väldigt givmilda med att lära oss och varandra olika saker, de håller sig uppdaterade på forskning och diskuterar dagligen olika problem och hur man kan lösa dem. Vi försöker absorbera all kunskap som finns omkring oss och kanske framförallt den som handlar om manuella tekniker.

Varje vecka ska vi också göra en Clinical Question som ska redovisas för vår handledare. Frågan ska handla om någon patient vi mött under veckan och så ska vi ta reda på vad forskningen säger om den frågan och skriva en kort summering som vi går igenom med vår handledare.

Vi är trötta ganska ofta, men vi lär oss väldigt mycket kul.

Noll påskkärringar syntes till men desto fler dinosaurier flanerade på Field Museum.

Årets påskmiddag bestod utav hamburgare med rökta (!!!) pommes frites i solen på West Randolph Street.

Mer än nöjda efter en dag strosandes i solen landade vi hemma med amerikanskt godis för genomläsning och revidering av vår c-uppsats, enligt almanackan är det mindre än 50 dagar kvar till examen…

Våra tre första veckor på kliniken är avklarade. Vi säger check på midterm och firade detta stort med den lokala klassikern deep dish pizza.

Vi hade en intensiv men rolig lördag på kliniken där vi fick ha lite mer ansvar för patienterna: Hanna fick bland annat skriva journal och göra manuella oscilleringar på trochanter major (normal svenska: små, korta rörelser på höftbenets utsida) och jag fick göra patellamobilisering (normal svenska: röra en stel knäskål i en riktning för att stretcha den) och hade min första egna undersökning. Det gick ganska bra ändå, trots att vissa patienter inte kom och så fick vi hoppa in och ta andra patienter helt oförberedda osv.

Som två trötta, hungriga lejonungar bönade vi och bad Starbucks att släppa in oss trots att de hade stängt, vilket slutade med att vi kom över varsin ogrillad grillmacka. Aldrig har något så dyrt och ovärt smakat så bra!

Vi kommer in på gymmet, går igenom spärrarna, får handduk och hänglås och byter om. Glada i hågen vandrar vi omkring i källaren liten för att utforska den omtalade simbassängen som ska finnas där. Vi går förbi en trött anställd som sitter med telefonen i något multifunktionsgym och tänker att DÄR finns en dörr och DÄR ser vi simbassängen. Således går vi ut i korridoren, fram till simbassängens fönster och betraktar de blöta människornas simtag en stund. Sen ska vi gå tillbaka. LÅST! En annan dörr då? LÅST. Knackar på, trötta anställda människan hör inte- ser bara sin telefon. Hittar en olåst dörr med en trappa, vi går upp för trappan och hamnar i receptionen på FEL sida av spärrarna. Tittar lite försynt på mannen i receptionen och säger att vi gått vilse och blivit utelåsta och frågar om vi får komma tillbaka in. Han skrattar- mycket, säger att vi är välkomna in igen. Tack. RIDÅ.